Att jag saknar Martin är ett stående faktum, men när jag får reda på att han skall komma hem med en present från en av mina favorit butiker lägger sig min längtan på bristnings nivå. De kommande dagarna kommer jag lägga mig tidigt och gå upp sent, bara för att få tiden att gå lite snabbare...
Var befann jag mig när alla andra stod på borden på Set igår? Hemma i min säng slötittandes på Peter Pan. Var är jag när samma grupp människor ringer och ber mig komma till Setai och äta brunch? Hemma med näsan i mina böcker. Behöver jag ens tillägga att jag räknar ner dagarna tills jag har skrivit alla mina prov och kan börja bli lite social igen? Bortsett från en heldag på Nirvana Spa igår har jag inte socialiserat på jag vet inte hur länge, hade det inte varit för Pernilla som bor hemma hos mig tror jag inte att jag skulle sett ett bekant aniskte de senaste veckorna. Men om 12 dagar är allt över, om 13 dagar sitter jag på ett plan påväg till Europa, och om 14 dagar kommer jag få träffa min familj och alla mina vänner igen. DÅ skall jag trotsa eventuell jetlag och bara socialisera från morgon till kväll!
Nu känner jag mig äntligen frisk igen, så nu jävlar skall jag ge mitt liv en omgång. Jag sitter right now och planerar exakt vad jag behöver göra varje dag, timme, minut fram tills mina slutprov. Och skall jag vara helt ärlig känns det sådär. Men det gör det väl alltid i dessa tider? Tänker åka tillbaka till skolan på måndag och efter det kommer jag låsa in mig på mitt rum och plugga.
Så här såg jag ut igår innan jag försvann ut. Nu cirka ett dygn senare börjar saker och ting styra upp sig igen. Jag drack nästan ingenting igår och har inte varit det minsta bakis idag. Men det är så varmt i lägenheten och utomhus att jag inte orkar göra ett skit. Det enda jag har orkat med är att beställa hem en pizza och tittat på wipeout eftersom Pernilla var med i dagen svanitt. Nu är det back to bed och hoppas på att AC fungerar bättre imorgon.
Jag har fortfarande inte fått ett livstecken från Martin. Hans telefon är av, men jag har checkat att inget plan har krashat så någonstans är han. Visst att det tar 22 timmar att flyga till Hong Kong, men jag tycker att det har gått 22 timmar nu... Baby where are you?
Det borde vara olagligt att vara ifrån någon som man tycker om så mycket som jag är. Martin har inte ens landat i Hong Kong och jag går redan här hemma och räknar dagarna tills han kommer hem. Men i två veckor måste han vara på den där jävla charterbåten, den enda som är mer trött på Serenity än jag är nog han. Hade aldrig fattat innan jag flög med honom till L.A. hur trist det måste vara att bo på hotell 240 dagar om året. 
Bilder: GT
Detta är den sista bilden som tog innan jag och Pillan gick ut i tisdag. Den kvällen resulterade i att vi båda sov bort nästan hela Onsdagen. Men oj vad kul vi hade! Nu är det dock nya takter, ingen sprit och bara plugg, det lovar jag.
Jag är riktigt glad över era kommentarer på förra inlägget, så jag skall inte vara sämre. Idag flyttade denna donnan hem till mig. Vilket skulle kunna rubriceras som double-trouble, men Martin klarar det. Vi har redan börjat planera sommaren, Marstrand, Gotland, Båstad och Saint-Tropez är hittills inbokade. Dessa planer behövs då upptrappningen till alla finals verkligen börjar kännas, stämmningen på FIU är inte vad den brukar vara. Det är bara tre veckor kvar till finals-week, vilket är lika med tre sekunder i studentliv. Jag kommer ihåg min förra finals-week, och jag saknar den inte.
Gud vad skönt att komma hem till ett varmt Miami, det var varmt i L.A, men inte Miami-varmt. Martin har lagat middag till mig (vilket inte händer ofta, vi använder knappt köket) och nu har våra anonyma polska gäster kommit hem efter ännu mera shopping. Har aldrig träffat några som shoppar mer än detta paret. Imorgon flyttar Pernilla hem till oss, så det blir fullt-hus igen. Vilket jag tycker är mysigt, speciellt efter en weekend for two som denna vi precis kommit hem från. Nu vill jag ha mycket människor runt omkring mig igen.
Martin har lämnat mig för något viktigt möte, så jag kan i hemlighet ligga kvar i sängen och smutta på min latte trots att klockan är 1.40pm Miami time. Hade tänkt att jag skulle vara nere och gå i alla butiker som ligger precis vid hotellet, men jag är helt slut. En anledning till varför jag inte är så fantastiskt pigg kan vara att efter att jag lämnade FIU i torsdag gick vi till LIV. Sjukt rolig kväll med undantaget för denna incidenten, for the record så är allt det Paris Hilton skriver bullshit, varken Steve eller någon annan knuffade henne utan det var hennes pojkvän som skulle slåss med Steve. Vilket resulterade i att vakterna kastade ut både Paris och hennes kille från Dj-båset medans Steve bara fortsatte att spela som om inget hade hänt. Kommer inte riktigt ihåg när jag kom hem, jag kommer ihåg när Martin väcker mig för att vi skall åka ut till flygplatsen... Aldrig mer tänker jag flyga bakis.
När andra sparkar av sig skorna efter en givande dag tar jag på mig mina
Jag älskar verkligen mitt liv just nu. Förra veckan var bara play and no work, och innan dess såg många veckor nästan exakt tvärtom ut. Att leva ett allt-eller-inget-liv var och är inte bra, inspirerande eller tillfredställande för mig. Jag behöver en mix för att må som bäst, och då menar jag en extrem mix. Annars blir jag bara otålig och uttråkad. Denna veckan kommer jag workwice skriva klart mitt slutarbete om UNCRC, hålla en presentation i alternativ religon och fördjupa mig i mellanöster konflikter, partywise pågår WMC i Miami (behöver jag säga mer?) och jag kommer även att flyga till LA med min älskling. För mig är detta riktig livskvalité.
Posts
All Comments
